En raketkarriär…
För två år sedan hade jag jobbat med människor i behov av stöd i nästan 14 år. Jag älskar att hjälpa. Det är därför jag har yrken som kurator, arbetsförmedlare, SIUS och boendehandledare i mitt CV. Fördelen med sådana jobb är att man har en känsla av att göra en meningsfull insats för andra. Att lyckas hjälpa någon är en oerhörd glädje. Men baksidan av dessa yrken är en ständig känsla av otillräcklighet. Efter många år av brinnande engagemang började jag känna mig väldigt sliten. Till slut valde jag att kliva av. Jag behövde hitta min energi igen. Min livsglädje. Utan skyddsnät sa jag upp mig. Det är det modigaste jag har gjort. 
Att våga hoppa ut i det okända har gjort mig starkare. Och tuffare.
Precis när min uppsägningstid var slut dök jobbet som återvinningschaufför på Lusaskens TS upp. I början jobbade jag 10 timmar i veckan. Resten av tiden latade jag mig. Efter några månader började energin återkomma. Då förstod jag att utbrändheten hade varit obehagligt nära. Nu har det gått två år sedan mitt nya liv började. Min arbetstid har stadigt ökat i takt med att vi får fler kunder. Men fortfarande har jag mycket fri tid då jag kan ägna mig åt sånt jag älskar. Just nu skriver jag på min andra roman. Bland annat. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad. Även om ekonomin har varit väldigt ansträngd i perioder så överväger fördelarna med att leva som jag gör. Ibland har jag funderat på att återvända till heltidskarusellen och återgå till yrket jag betalar studielån för. Men priset är för högt. Jag har blivit bortskämd med att styra min egen tid, kunna påverka mitt arbete (även om chefen/lillebrorsan inte alltid är så lätt att övertala), känna full frihet i hur jag lägger upp jobbet. Och bäst av allt – jag hjälper nu också, både människor och miljö, men utan känslan av otillräcklighet. Att bli inlåst i stela system och myndigheter igen skulle göra mig galen. Så jag är förstörd för vanligt lönearbete. Kanske lika bra det…
Jag är ledsen brorsan, men du får nog fortsätta dras med mig 😉
