Huvudet under armen

Vissa dagar kan man vara lite tröttare än vanligt. Så var det en tisdag när jag körde Karlstad-turen. Chefen var med på resan för att göra tidsstudie. Jag genomförde arbetsdagen på vanligt sätt. Eftersom man skärper sig extra när någon står bredvid så var jag lite snabbare än jag brukar. Det tog visste lite för mycket av min koncentrationsförmåga.

Ibland glömmer någon ställa ut sin återvinningssäck, men de flesta kommer ihåg. Den här dagen saknades en säck på ett ställe som aldrig glömmer ställa ut. Jag var lite förvånad, men släppte det snabbt. Några dagar senare fick jag ett samtal från en fundersam kund.

”Hej! Vi skulle få vår säck hämtad i tisdags, men den står kvar.”
”Står den kvar? Det var inte bra. Vilken adress handlar det om?”

Kunden berättade vilken gata säcken stod på. Det var de som för ovanlighetens skull missat att ställa ut.

”Då vet jag var det är. Men jag var ju där och tittade? Jag hittade ingen säck. När ställde ni ut den?”
”Kvällen innan.”
”Jaha. Vad konstigt. Ställde ni den på ett annat ställe än tidigare?”
”Nej, det stod där den alltid står. Vi fick ingen ny säck i brevlådan heller.”
”Men jag minns att jag la en säck i er låda. Nu förstår jag ingenting.”

Jag kände mig fullständigt förvirrad. I minnet gick jag igenom turen. Hur jag stannade vid den adressen och gick ur, tittade efter säcken och la en ny i lådan. Jag visste att jag varit där.

”Jag är ledsen att det blivit något fel, men ni kan ställa ut två säckar nästa gång. Vi brukar göra så när någon glömmer. Och jag ber hemskt mycket om ursäkt för att säcken inte blev hämtad. Jag förstår inte vad som hände.”
”Du kanske kollade vid fel hus?”
”Näe, det tror jag inte. Så förvirrad kan jag väl inte ha varit?”

Jag skrattade nervöst. En obehaglig insikt började stiga mot medvetandets yta. Kunden satte ord på min misstanke.

”Men jag såg att du stannade vid grannen i tisdags. Och att du la något i deras brevlåda. Sen åkte du bara förbi oss.”

Usch vad pinsamt! Jag hade tagit fel på hus. Det har aldrig hänt tidigare. Inte ens när jag varit jättetrött. Min lama ursäkt att husen ser likadana ut håller inte. Jag kan inte ens skylla på Kim som var med, för han kör aldrig Karlstadturen så han känner inte igen husen alls. Den enda ursäkten jag hade var tidsmätningen. Bättre än inget. Jag skyllde på den och öste ursäkter över kunden.

Jag är inte van att göra såna enkla missar. Det smärtar i egot. Men jag får ta det som en morot att bli ännu bättre på mitt jobb. Och inse att jag bara är människa…